Sång på en Gottlands-jakt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Föreläsning på hafvet
Sång på en Gottlands-jakt.
av Elias Sehlstedt
Söndagsbref från Sandhamn  →
Ur Illustrerad Tidning Band 17. 27 Februari 1864, N:o 9(3), Se digitalisering på Alvin!


Sång på en Gottlands-jakt.




Det rör sig, det hvimlar vid skogens bryn —
Gevären blixtra mot dagen. 
Tegnér

Det rör sig, det hvimlar vid hafvets bryn —
Se, böljorna glittra mot dagen,
Och stormen rullar och rifver i skyn:
Den växer och växer så barsk i syn' . . .
Och sjögång jag känner i magen!
Ett oblidt öde mig förelagt
Till Stockholm att gå på en Gottlands-jakt.

Och värre ej jagas björnen i nord
An skutan af stormen och vågen.
Som ryss och polack slåss himmel och jord —
Kors, hvad jag var dum, som gaf mig ombord
Att kastas bland hvinande tågen!
Renons skall den vara på vett och takt,
Som ger sig till sjös på en Gottlands-jakt.

Jag känner, jag blir om öronen het,
Då skutan i böljorna gräfver.
Är detta väder för en poet?
Kapten tar en »knaber» — ja, kör för det!
Kanhända att qvalen det häfver . . .
Och regnet strömmar och haglet slår takt
På däck och kabyss på vår Gottlands-jakt.

För stormen ej syns en endaste mås —
Jag aldrig sett värre till sunnan!
Och skutan läker . . . jag tror vi förgås.
»Ja, om vi ej orka pumpa, förstås,
Med lifvet vi komma ej unnan
Och bäst som ordet af skepparn var sagdt,
Vi stötte på grund med vår Gottlands-jakt.

Vi trodde alla att sjön var slut,
Men skutan hon hoppade öfver
Och lemnade skär och bankar bakut —
Nej, aldrig jag kunnat ana förut
En sådan gottländsk manöver!
Att flöja bland klippor så oförsagdt
Kan blott en kapten på en Gottlands-jakt.

Det knakar och brakar i skrof och spik —
Och aldrig jag glömmer den skjussen.
Med rullning, pumpning och eder och skrik
Till Stockholm jag kom, så blek som ett lik,
Med andan i halsen till slussen.
»På den har döden sin hand re'n lagt»,
Som ger sig ombord på en Gottlands-jakt.

Du gamla jakt, jag ej följer dig mer —
Gud gifve, jag aldrig blef tvungen!
Och ni, herr kapten, ursäkta, jag ber,
Men hin må segla på Gottlands-manér . . .
Farväl! . . . Nu är ni besjungen.
Men jag för evigt på minnet har lagt
Att aldrig gå mer på en Gottlands-jakt.

E. S—dt.