Sångarn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sångarn
av Carl David af Wirsén
Ur Nya dikter utgiven 1880.


Som en pilgrim genom verlden
Styr den gode sångarn färden,
Snäckan, som han bär i hatten,
Återsusar djupa vatten,
Evighetens stilla haf.
Under hvita pilgrimsdrägten
Bär han än i middagsväkten
Kraftig tempelriddarns pansar,
Genom slitets tusen lansar
Går han till den helga graf
Med en cittra och en glaf.

Men med rosor cittran siras
Och med ädla rankor viras
Svärdet, och vid pilgrimsgången
Ofta glädtigt klingar sången
Så i sol som stjernesken.
Allvar enar han men löjen,
Visdom kläder han i nöjen,
Mod han älskar, frid han sänder,
Och för trenne fosterländer
Brinner hågen varnm och ren:
Thule, Zion och Athen.

Och med svärd så väl som cittra
Allt det lumpna, allt det bottra
Han förgör i hjeltevreden
För att skapa om till Eden
Lifvets kärfva hvardagslag,
Hela slägtets fröjd och smärta
Rymmes i hans trogna hjerta,
Blott af ett han lätt kan dåras:
Af en qvinnoblick, som tåras,
Ett den starke gör till svag:
Svandunsbarmens böljeslag.

Så går sångarn genom verlden,
Tills han målet når för färden,
Tills att griftelampan blinkar
Och den helga grafven vinkar
Att i kryptan nedergå.
Än i dödens skumma riken
Från hans cittra hörs musiken,
Tills en tempelsal han hinner,
Der Persefone han finner,
Vanadis honliknar då,
Men Maria äfvenså.

Medan sorgeljusens strimma
Strax som stjernors börjar glimma,
Medan seklens andar skrida
Fram ur skyar vid hans sida,
Ser han vid den huldas barm
Ljuft ett barn med blick af engel
Vinka med en liljestängel;
Zagreus, Balders drag sig ena
Der med Jesu gudarena.
Pilten signar, huld och varm,
Sångarns hufvud med sin arm.