Sångens lof
| ← Skalden |
|
Min tro → |
Sångens lof.
Hell dig Gudom, som begåfwat
Mig med sångens stora makt,
Hell dig! som i ljusa bilder
Lifwet för min ande bragt.
Se der gå ju tusen bröder
Stapplande sin tunga gång,
Biden, jag will eder stödja,
Stödja med min warma sång.
Sången andas lif och styrka,
Sången andas doft och ljus,
Sången smälter lifwets kyla,
Ljuft omslöjande dess grus.
Sången löser lifwets löften,
Sången bringar anden ro,
Sången öppnar känslans himmel,
Wäcker hopp och frid och tro.
Falla edra sköna drömmar,
Faller edert ungdomshopp,
Flykten då till sångens werldar
Och de wakna åter opp.
Wakna friska, fria, nya,
Wakna strålande i glans,
Flätade i diktens sköna
Känsloblida blomsterkrans.
Söken ej i lifwets kyla
Swar uppå er längtans brand,
Söken swaret i ett bättre
Andewärdigare land.
Söken det uti ert eget
Wäsens grund, så underbar,
Der uppå sin andes frågor
Finner menskan endast swar.
Frågor utur hjertat ställda
Swaras uti hjertat blott,
Lifwet, främmande för känslan,
Har er fråga ej förstått.
Sången är ur hjertat kommen,
Sången skall beswara allt,
Se, i sångens werld är ljufligt,
Men i liwets är det kallt.
Sången är er andes frände,
Är er frände, skön och mild;
Sången i sin skönsta höjning
Speglar menskoandens bild.
O! så kommen då och skåden
Bilden af ert wäsende,
Lösningen uppå dess gåta,
Och dess helga, djupa we!
