Saga (Lenngren)
|
| Översättning gjord 1790. |
Som en ros Corinna blänkte,
Stolt i sina femton år.
Hon — som flera — ej betänkte,
Att det vackra snart förgår.
Ofta sade hennes mamma:
»Flicka, var då ej så yr!
Snart är du ej mer densamma:
Tiden löper — den är dyr.»
Flickan sina lekar skötte,
Gaf på sådant tal ej akt,
Näsvist gammalt folk bemötte,
Alla fula med förakt.
Söta mor, omsider tvungen
Att en aga henne ge,
Sände bort den sturska ungen
I sitt grannskap till en fé.
»Nå, välkommen, vackra fröken!»
Sade denna troll-madam.
»Om ni ej är rädd för spöken,
Träd då för min spegel fram!
Säg, hvad ser ni?» En matrona,
Röd och pussig, ful och fet,
Bred och vidsträckt öfver rona,
Utan form och skaplighet.
»Nå, än mer?» I stoppad hufva
Jag en åldrig gumma ser:
Ögon våta som af snufva —
Allt hos henne afsky ger.
»Vidare?» Ack, jag må hisna!
Säkert något troll det är,
Som, med lemmar, kalla, vissna,
På en käpp sig stöder der.
»Nej, min stolta skönhet lilla»,
Sade nu vår goda fru,
»I den hamn, er skrämt så illa,
Ni er sjelf betraktar nu!
I de åldrar ni er skådar,
Som er ännu förestå.
Se hvad menskligheten bådar,
Se dess verkan och hör på!
Fyrti år en skönhet hunnit,
Förr'n hon knappast deraf vet.
Hy och tycke då försvunnit,
Växt, behag och liflighet.
Gumman med sin varma hufva,
Som bredvid så surögd står,
Är — ni må er gerna grufva —
Just ni sjelf vid femti år,
Som den gamla der med käppen
Skall ni efter sexti bli.»
Flickan bet sig nu i läppen
Och gaf till ett jemmerskri.
»Lär af denna syn, min sköna,»
Sade då vår goda fé,
»Att det ej vill mödan löna,
Sig så stolta miner ge!»
Flickan häpen, skrämd och slagen,
Utaf lexan nytta drog
Och hvar dag från denna dagen
Mera ödmjukt lynne tog.
Aldrig mer hon sågs förakta
Hvad hon förr sitt löje gett:
Jemt hon kom ihåg så sakta,
Hvad hon uti spegeln sett.
Du, som, danad att behaga,
Blomstrar i din ungdoms-vår,
Tag en lärdom af min saga,
Förr’n du den af tiden får!
Dina nöjen ej försumma —
Men dig lär att varsam bli!
Några år, så är du gumma
Och din hela glans förbi.