Min salig farmor var så rar
med sina många år på nacken.
Hon hade egna tänder kvar
och eget hus i Pelarbacken
gift med en magistratsperson,
då döden plötsligt skar av bandet,
fick hundra banko i pension
och bodde somrarna på landet.
Hon många kungar levde ut
och såg med krona omkring pannan.
Hon mindes tredje Gustafs slut
och grät därvid, om ingen annan.
Hans glans och snille hon beskrev
och segern sjuttonhundranitti,
och salig Thunbergs sats hon drev:
att man den kungen sköt för bitti!
Hon såg hans majestät stå lik
och var mot adeln mäkta bister.
Hon tålte aldrig politik
och ej en skymt av publicister.
Dem gav hon ingen gång pardon
och ville rakt ur världen sopa,
i ty hon en gång fått den tron,
att det var bovar allihopa.
Förståndig i sitt levnadssätt,
till sällskapsdam hon hade katten.
Hon åt sig aldrig mer än mätt
och drack förresten bara vatten
var kry i gamla år ännu
och återhållsam utan måtta:
åt kväll var afton klockan sju
och gick till sängs tre kvart till åtta.
Apt'ek hon ansåg rätt och slätt
blott som en straffanstalt för magen
gick ständigt uti grön kaschett
och varma tofflor hela dagen.
Hon var, om jag så säga får,
en praktupplaga bland naturer
och levde nära hundra år
förutan doktor och mixturer.
Ännu i sina sista år
hon ständigt satt och spann vid rocken,
och var, kort sagt, med hull och hår
en dundergumma att stå bocken.
Men var man frågvis, hur hon nått
sin ålder, svarte hon de orden:
att ålderdom är konsten blott
att leva länge här på jorden
En kväll, då man om åldern stred
och ville reda ha i saken,
gav hon ett raskt och klart besked,
nyss ur en liten slummer vaken:
Ja, herre Gud, vad tiden går!
skrek gumman till och tog av ljusen,
Jag fyller nittinie år —
Och fattas bara ett i tusen!
