Samlade sånger och visor/3/Min åldriga vän
| ← Till en såpfabrikör |
|
November-qvitter → |
”Min åldriga vän”.
Då jag gör mig besvär och på månan ser,
Jag undrar ibland hvad deroppe sker.
Ty står jag och lyss uppåt himmelens sky,
Så hörs derifrån hvarken knäpp eller kny.
ast astronomin har sitt teleskop,
Man aldrig i mån sett ett lefvande knåp.
Hvad skall man då tro om en sådan figur:
Är han ett af tidens kasserade ur?
En utbränd vulkan, eller lika godt!
En länsman i skaparens snugga blott?
Förgäfves vi väntat notis derifrån:
Det går ej så fort, det är långt upp till mån.
De nyaste lärde påstå mycket hett,
Att månans ansigte vi aldrig sett:
Fy tusan! och jag som år och dag
Lofsjungit och prisat hans anletsdrag.
O, skalder! hejden er flygt en gång,
I galen ända vi börjat vår sång.
Men grundar sig saken på säkra bevis,
Då bör jorden göra på samma vis
Och sluta sin eviga kärleksdrill,
Och vända sitt taggiga Nordkap till,
Och aldrig visa en grönskande dal
Och aldrig ett fnask utaf Göta kanal.
För min del jag sjunger ej mera om mån,
Som visat vår Mutter så uppenbart hån.
Jag ångrar ej mer än hvart ögonblick,
Då jag som en brandvakt med lyran gick:
Jag forskningens ljus vill förbida än,
Hur det hänger ihop med ”Min åldriga vän”.
