Samlade sånger och visor/3/Suck vid hafvet
| ← «Torskning» |
|
Fly! → |
Suck vid hafvet.
Nu sommarn gått till ända och hösten raskar på
Med stora steg att göra oss den äran.
Gud gifve, jag fick råda, jag skulle laga så,
Att aldrig vi behöfde att besvära'n.
Jag älskar sol och blommor och gullgult sommarsmör,
Men gula blad om hösten har jag ej sinne för,
Och stormen tillhör fan och litanian.
Jag har nu mina griller, och hvem har inte det!
Jag räds, då hösten skakar sina vingar.
Min sommarfröjd har brustit liksom ett spindelnät,
Och ingen fögel mer i björken klingar.
Och gästerna ha flyttat ifrån min nakna ö,
Och alla ben som plaskat uti min vackra sjö,
De äro nu försvunna allesamman.
Och mellan höstens andar nu skiftas Floras kram,
Och hafvet mot min kust ursinnigt ränner.
Ja nu är tiden inne att suga på sin ram,
Och sucka efter sol och sina vänner;
Och alla kaffesystrar och alla Bacchi barn
Med hela attiraljen af glas och kaffeqvarn —
Allt speglas troget i ett sorgset minne.
O, ljufva blomsterfester, o, sommarfröjd, god natt!
Från fjällen hör jag nordanyvindar draga.
Och Ægirs nätta döttrar, som summo förr så gladt,
Med stora magar välta nu och klaga.
Här hjelper ej att sjunga, här hjelper ingen bön:
Jag tror, det börjar snöga, ”natur, hvad du är skön!”
Må ej din skönhet oss afdagataga!
