Samlade sånger och visor/4/Vid hafvet
| ← Våren |
|
En utflygt på Mälaren → |
Vid hafvet.
Höstsång 1870.
Är den kulna hösten
Nu ej här igen!
Jo, han känns på rösten,
Gamla fulingen.
Våt han är och blåsig,
Hårdhändt som en gast:
Nu får man ta på sig
Hvad man har i hast.
Ylle närmast kroppen
Får man inte sky;
Öfver hufvudknoppen
Hålla paraply.
Om man tror mig svärma,
Står det fast ändå:
Röda strumpor värma
Mera än de grå.
Molnen oss förläna
Skurar då och då:
Stöflar upp till knäna
Bör man dra uppå.
Blåsten ofta gör att
Man får fluss och gikt,
Fårull uti örat
Stoppar man då qvickt.
Stormen kommenderar
Böljornas armé.
Hafvet annekterar
Som en preussare.
Mer och mer det slukar
Af min strand och tång:
Under snart jag dukar
Liksom Mac Mahon.
Båt och bryggor dyka,
Högt far stybb och strå,
Tegelpannor ryka,
Fönsterrutor gå.
Om I inte sofven,
Sen I att jag snart
Blir, som gamla påfven,
Husvill ofelbart.
Jag ber tusen gånger!
Blyghet är min sak:
Mina pantalonger
Ha blåst sönder bak.
Sur och våt, jag lunkar
In uti mitt tjäll,
Hör hur flygsand dunkar
På mitt gamla spjell!
Ack, när han oss stenar
Och oss dränka vill,
Hvad sju attan tjenar
Hela hösten till?
Om han en gång fore,
Undrar jag just, om
Trefligast ej vore
Att han aldrig kom.
