Från Wikisource, det fria biblioteket.
Se blomman! På smaragdegrunden
hon blänker, oskuldsfull och skär,
en själ i stoftets kedjor bunden,
och Psyches morgondröm hon är.
Om solens rika tempelsalar,
om glänsande kerubers sång
hon drömmer i materiens dalar
i tusenårig dvalas tvång.
Dock svävar även för dess sinne
en dunkel hågkomst av dess fall,
och kronan sviktar, tung av minne,
utöver bäckarnes kristall.
Och blygselns rosenfärga målar
den jungfruliga kindens vår,
och ur det späda ögat strålar
mot dagens strimma ångrens tår.
Gråt, sköna blomma! Så allena
du älskad blir av ljusets Gud.
Gråt, sköna blomma! Tårar rena
var fallen själ till ljusets brud.
Än är du lycklig. Milt dig skonar
än för sitt eldprov frestelsen.
Gestalten än ditt liv försonar,
och medvetslös är skönheten.
Snart skall du vakna ur din dvala,
snart dig på ökenfärden ge,
där inga fläktar dig hugsvala,
där inga syskonsjälar le.
I drakars boning skall du fästa
det lätta vandringstältet då.
I lejonkulor skall du gästa,
med leoparder skall du gå.
Tills maktlös du omsider hinner
den höge Demiurgens borg.
Ett brokigt sällskap där du finner
av sminkad fasa, kransad sorg.
Ett moriskt glänsande Alhambra
den stolta kungaborgen är.
I valvet sväva moln av ambra,
och guldet tak och väggar klär.
Kvicksilvrets forsande kaskader
tas där i jaspisbäcken mot,
och under skinande arkader
bär yppig mosaik din fot.
Här tronar sonen av den häxa,
o arma, som förtrollat dig.
I bergens natt hans ådror växa -
järnmänniska han kallar sig.
O, vänd ditt öga från sultanen,
hans dräkt är som en morgon klar.
Tolv stjärnor glimma i turbanen,
sju kungar dra hans segerchar.
Fem blomstrande furstinnor glänsa
omkring hans rika baldakin
och honom leende kredensa
i pärlsatt guld astraliskt vin.
I rosengården hasta neder,
klart skimrar i violers krans,
omhägnad av en väldig ceder,
en källa där med azurglans.
Betraktelse hon kallad bliver.
Förtrolig som en barndomsvän
hon ur sitt blåa sköte giver
din bild och himlarnes igen.
Din forna skönhet där betrakta,
i vissna rosor nu förbytt.
Rys för de härar som dig vakta,
begråt eonerna, som flytt!
Från minnets näktergal din saga
här mystiskt återljuda hör,
och lär av bönens duva klaga
uppå det språk, som himlen rör.
