— 113 —
det var allt, hvad han visste, och något annat svar hade han häller icke att gifva sig själf.
Men så mycket visste Bob, att han och Anna börjat gå sina egna vägar, och att de upphört att fråga hvarandra om, hvad som upptagit den enes eller den andres tid. Fru Anna hade fått en uppfattning af sina egna rättigheter, som hon aldrig förr hade haft, och hon kräfde frihet för sin person, utan att behöfva lämna räkenskap. Bob kunde icke öfverbevisa henne om motsatsen, och hon hade så goda skäl, att han hade svårt att motsäga henne. Samtidigt lämnade fru Anna honom samma frihet, som han aldrig hade begärt och icke visste, hvartill han skulle använda. Hvartill hans hustru använde sin, visste han lika litet. Han visste endast, att telefonerade han hem en förmiddag, så kunde han vara viss att få det svaret, att frun var utgången, och föreslog han något nöje en eftermiddag, var hans hustru upptagen på förhand eller hade andra bestyr, som hindrade henne.
I allt detta gick Bob omkring, utan att våga misstänka och utan att våga fråga. Han hade endast en oklar förnimmelse af, att allting hade gått i sär, och ibland kunde han undra för sig själf, om något skulle hända. Ty att något skulle hända, som afbröt detta lif, därom
