— 8 —
stämma öfverens med hans i öfrigt glada yttre. Ty lille Bobs ögon voro sorgmodiga. Men det var mycket sällan, som någon lade märke till hans ögon. Dels tycka människor föga om att se, hvad som kan störa deras nöje. Dels kröpo de sorgmodiga ögonen alltid långt in i hufvudet på Bob, när han skrattade. Och detta skedde, som vi redan kunna fatta, ganska ofta.
Lille Bob talade icke alltid så mycket, men han såg så glad ut, att hans glädje smittade, och han sjöng visor, såsom ingen annan kunde det. Han sjöng gamla visor och nya visor, och alla visor han sjöng, blefvo nya, när han sjöng dem. Bob lade in hela sin oskyldiga själ i sina visor, och alla trumpna, kallhjärtade, tomma och torra människor blefvo glada som barn, när de hörde honom sjunga.
Om Bob öfverhufvud förstått sig på att draga fördel af andra människor, skulle han ha haft en guldgrufva i sina visor. De skulle ha öppnat för honom en lätt och lysande framtid, och rika och inflytelserika mäns dörrar skulle ha stått honom lika öppna som vänners hjärtan. Men lille Bob hade i stället en egenhet, hvilken aldrig lämnade honom. Han kunde icke vara sig själf annat än i kretsen af goda vänner, och det behöfdes bara, att en enda person kom till,
