— 127 —
nad karrier, undgick icke fru Anna, och den väckte hos henne en egendomlig afundsjuk art af medkänsla. Allt sedan den lilla middagen på tu man hand, då fru Anna talat vid Gösta om sin man, hade mellan Gösta och henne knutits det band, som består i att hafva en hemlighet gemensam. När de tre vännerna nu voro samman, kunde det hända, att vid ett ord, som Bob sade, eller vid en erinran om något, som hade passerat, fru Anna och Gösta utbytte en blick af hemligt samförstånd, hvilken kom blodet att rusa hett genom deras ådror. Och lämnade Bob dem för ett ögonblick ensamma, börjades som af sig själft ett samtal, hvilket, när hans steg åter hördes i rummet bredvid, afstannade eller utbyttes mot något helt annat, än hvad det egentligen hade gällt.
Gösta Wickner märkte, att det fanns en fara häruti. Och under vanliga förhållanden är det troligt, att han skulle hafva dragit sig tillbaka och i tid räddat sig undan faran. Icke för Bobs skull. Gösta var denna tid så full af sina egna planer, att hans tankar ej rymde plats för hänsynen till en annans person. Gösta Wickner lefde denna tid under högtryck. Han gick dag ut och dag in i den segerstämning, då allting synes lätt, möjligt, utförbart och höjdt öfver
