— 12 —
af ett annat sätt, hvilket han ansåg för alltid borde göra honom hans lidande kvitt. Han beslöt att invänta ett lägligt tillfälle, och han trodde sig finna detta, när han tagit sin licentiatexamen, och kamraterna voro samlade till en fest för honom själf. Vid festen höllos tal och det första talet gällde naturligtvis dagens hjälte, som var Bob själf. Talaren prisade hans goda egenskaper i allmänhet, och tackade honom särskildt för att han alltid underhållit den värmande glädjeelden i kamratkretsen. Talaren, som var en af Bobs många vänner, gjorde detta med en sådan känsla och värme, att Bob blef rörd till tårar, och i glädjen skrattade han, så att han narrade hela sällskapet att skratta med. Men trots att talaren verkligen talade ur sitt hjärta och icke ett ögonblick dref gäck med Bob, tyckte denne ändå, att med detta tal blef han som spikad fast i egenskap af lustigkurre, och han vred sig af smärta, som om han varit korsfäst.
Men stämningen bland de andra var öfverströmmande munter, och det var som sagdt inte långt ifrån, att Bob alldeles hade glömt sin föresats. Stämningen var alldeles otroligt smittsam, kamraterna stodo med sina glas i handen, hållande tillbaka det skratt, hvilket de väntade, att Bob, så fort han öppnade munnen, skulle fram-
