— 162 —
procedur är att den ena kontrahenten förklarar sig själf för en brottsling, och det motbjudande spegelfäkteri, som härvid praktiseras, är måhända en af de yttre anledningarna till den moraliska skam, hvilken ännu hvilar särdeles öfver en frånskild kvinna.
Bob hade i den grad gått upp i den sorg, som träffat hans innersta, att han nästan glömt alla dessa formaliteter. Han hade hört, att de tillämpades på andra, men när det nu gällde honom själf, syntes det honom plötsligt, som om denna sak endast vore hans egen, och ingen hade rätt att blanda sig däruti. »En af makarna måste fara utomlands», hade advokaten sagt, »en af dem måste skrifva till den andre o. s. v.» Bob satt och grubblade öfver dessa ord, som om han aldrig hört dem förr. Frågan var nu, hvem som skulle resa. Bob tänkte och tänkte, aldrig hade han förut känt, hur djupt han var förorättad.
»Fru Flodin är villig att resa, om ni går in på det», sade advokaten.
Bob hade hört hans ord. Och han förstod, att man begärde af honom att han skulle skona sin hustru och resa själf. En skärande känsla af harm genomflög honom och han såg på advokaten som på en fiende.
