— 164 —
hade kommit själf och bedt att få se sitt barn, så skulle han själf gått efter gossen och fört honom i hennes famn. Men allt som fanns inom honom af själfkänsla och motståndskraft reste sig till motvärn vid tanken på att hans barn skulle bo under den främmande mannens tak, denne man, på hvilken Bob icke kunde tänka, utan att blodet stockade sig kring hans hjärta, och han såg rödt för sina ögon.
Han lämnade tillbaka papperet och reste sig upp.
»Jag skrifver icke under», sade han.
»Hur vill ni då, att jag skall göra?» sade advokaten.
»Fru Flodin får själf komma hit och tala med mig om detta», svarade Bob.
»Men fru Flodin har ju rest? Och ni har själf sagt, att ni icke ville träffa henne.»
Bob hade glömt detta, som han öfverhufvud glömde allt, hvad han sagt och gjort eller som skett under dessa dagar.
»Ja, ja», sade han frånvarande. »Bed fru Flodin skrifva. Jag skall svara henne.»
Advokaten hade haft att göra med kvinnor, som med obotlig kärlek höllo fast vid otrogna män. Men han hade icke i sin praktik funnit en man, hvilkens känsla för den otrogna hust-
