— 193 —
och uppenbarligen gick och grubblade öfver hvad som hade händt. Detta hade således blifvit en gåta, hvilken barnet gick och sträfvade för sig själf att kunna lösa. Bob fann i dessa tankar något alldeles nytt, som aldrig fallit honom in. Det var honom så nytt, att han ej kom att tänka på gossen själf, endast gick och grubblade öfver det hela som öfver ett problem, hvilket hittills icke ingått i hans erfarenhet, och han tyckte sig vara alldeles oförmögen att i denna sak göra eller säga något alls. »Om Anna vore här», tänkte han, »skulle hon kanske kunna tala vid gossen.» I samma ögonblick denna tanke väckts inom honom, förargade Bob sig öfver dess fullkomliga omöjlighet, och rådvill stannade han midt i sin promenad.
Då kom hans blick att falla på gossen, som ännu satt kvar vid bordet, och ett slags änger grep honom, att han midt under sin oro för barnet glömt barnet själft. Han kände sig på ett underligt sätt tafatt och bortkommen, insåg, att han borde säga något, men trodde sig böra söka efter någon förklaring, som kunde vara ägnad för ett barn. Då märkte han plötsligt, att gossen, som hela tiden satt och såg ned i sin tallrik, hade tårar i ögonen. Detta hade en förunderlig verkan på Bob. Det kom
