— 216 —
de första knoppfjällens egendomligt ljusa bruna. Granskogen glänste våt, solen tindrade, måsarna skreko mot värme och sol, och den tunga vintern var så långt borta, som om den aldrig skulle komma igen.
Bob satt och tänkte på, hur varmt det varit i luften, och han tänkte på snön. Det var naturligtvis snön, som legat och kylt genom de varma vårfläktarna. En oredig, dof förtviflan föll öfver Bob, där han satt stilla vid gossens säng och hörde hur han hostade. Han tänkte på, hur de gått vid hvarandras sida genom skogen bara en dag förut. Skogen hade legat så tyst och varit så grön. Det skimrade i den af solstrålar. Det kvittrade mellan solstrålarna af den första vaknande fågelsången. Det ljöd prassel och vindars sus genom fågelsången.
Bob satt kvar vid gossens bädd och vek icke därifrån, förrän doktorn kom. Sedan mindes han endast ett enda ord, som blifvit sagdt, och det var »dubbelsidig lunginflammation».
Först kom ordet som en lättnad, och det föreföll Bob, som om det kunnat vara något mycket värre. Så kom han att tänka på ordet »dubbelsidig», och en stickande känsla af ångest gick gick genom hans bröst.
Men Bob ville icke tro på någon fara, eme-
