Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 228 —

lif, men så länge mitt varade, skulle jag lefva mitt. Sedan kom deras tur, och då var jag borta. Jag har trott på detta, och jag vet nu, att jag ingenting har förstått. Ty det är icke så. När barnet finns, så finns ingenting annat än barnet. Det är ingenting annat, som gäller. Det är i barnet jag lefver, och utan barnet är jag död. Minns du, Bob, att jag brukade vara rädd för att bli gammal? Hvad betyder väl det? Om jag blir gammal? Det är ju ingenting. Mitt barn var alltsammans. Och jag har aldrig förstått det.»

Bob satt och hörde på Annas ord, och en ny värld visade sig för hans ögon. Men denna värld var sjunken och borta, just när han fick syn på den, och denna värld skulle han aldrig nå.

»Så djupa tonerna i hennes röst blifvit», tänkte han. »Att jag aldrig har hört dem förr.»

Midt i sin sorg förstod Bob för första gången, att Anna hade lidit som han, och hans tankar fylldes af ett stort och tårfylldt medlidande, som skakade hela hans själ. Han såg på henne, men hans ögon kunde ingenting se. Han skulle velat sträcka ut sina