— 243 —
genom refvan såg hon klart, och hon dömde sig själf som en brottsling.
Till sist hörde Anna dörren öppnas och Göstas röst, som frågade:
»Vill du inte ha litet mat? Det är serveradt.»
Anna tyckte sig höra som ett biljud i denna stämma, hvilken hon trott sig känna så väl. Hon tyckte, att detta biljud alltid funnits där, och att hon gjort sig döf för att slippa höra det.
»Jo»sade hon, »Jag kommer.»
Hon gick ut i salen, och de satte sig till bords. Ljuset från de elektriska lågorna sved i Annas ögon, och hon var förvånad öfver att se sig själf. Midt emot henne satt Gösta. Han åt med god aptit och talade i en dämpad ton, hvari Anna hörde, att förbittringen fanns kvar.
Men hon tänkte egentligen icke på detta. När hennes ögon vant sig vid den starka dagern, satt hon och betraktade sin man, och det föreföll henne, som om hon såg honom för första gången. Hon tänkte icke på sig själf, icke på hvad som skulle hända, endast på detta enda: »Hvem är denne man? Hvad vill han mig? Hvad vill jag honom?» Hon såg för sig den lilla skakande kroppen i den stora sängen
