Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 254 —

Blott om det förflutna undveko de som genom en tyst öfverskommelse att tala. Detta förflutna, allt som en gång varit dem emellan, vidrörde de aldrig mera. Det förflutna var dem en stängd port, genom hvilken de icke fingo följa hvarandra.

Bob förstod nog, att människor skulle finna det underligt, om de visste, att han hade hemliga möten med sin förra hustru och blef hennes förtrogne just i den sorg, hvilken hon fick bära, emedan hon lämnat honom för en annan man. Men aldrig fann han själf detta underligt. Ännu mindre kom han på den tanken, att det skulle kunna på allvar kallas löjligt. Han bars af en sinnesstämning, hvilken låg högt öfver allt, som var hvardagsaktigt och smått, och därför blef allt, som hände, för honom endast naturligt och mänskligt.

»Är det inte underligt, att du och jag kunna träffas så här?» sade Anna en dag.

Bob skulle önskat, att Anna icke gjort honom denna fråga.

»Hur skulle du annars kunna lefva?» sade han.

»Ja, men tror du, att några andra människor än vi gjort, hvad vi båda nu göra?»

»Det som har verkligt värde i lifvet», sade Bob, »sker nog aldrig två gånger på samma sätt.»