— 256 —
lösligt kedjade honom fast vid de människor, hvilkas öden gripit in i hans, han tyckte sig nu kunna gifva sitt hjärteblod endast för att kunna bereda några timmars lättnad åt den kvinna, hvilken slagit hans lycka i stycken, men som han nu insåg, endast hade gått vilse och blifvit olycklig liksom han.
»Lille Bob» hade ju kamraterna brukat kalla honom. Hvarför kom han att tänka på detta just under dessa dagar? Hvarför dök detta minne upp midt i det lif af spänning och smärtblandad fröjd, hvari han nu lefde? Var han då endast lille Bob? Och skulle han aldrig blifva annat? Lille Bob som yngling, lille Bob som man, lille Bob ännu, när hans hår blef grått och ansiktet fullt med rynkor!
Hvad var det, som grep honom mäktigare och mäktigare? Lefde det ännu en sångfågel innerst i hans bröst?
Bob rådde icke för sitt eget hjärta. Ty det behöfdes blott, att någon behöfde honom, så stod han redo att bära andras bördor och glömma dem han burit.
Lille Bob! Lille Bob! Det bästa var, att du själf icke förstod det.
