— 258 —
Bob var alldeles lugn, när han gjorde detta, och det föll honom icke in, att icke Anna skulle komma. Men när allt var färdigt, och han själf satt i sitt rum, hvilket var prydt som till fest, då öfverföll honom en känsla af oändlig sorgbundenhet, och han erfor något, som liknade medlidande med sig själf. Han satt och tänkte på, om han skulle taga bort det alltsammans och gömma det. Men han kunde ej komma sig för. Han satt endast och såg på detta bord, hvilket påminde honom om så mycket, och han var icke längre så viss på, att Anna verkligen skulle komma. Men ändå ville han icke taga det bort. Om hon också icke kom, fick bordet gärna stå, som det stod. Ty det erinrade honom om den första gången, då han prydde ett sådant bord med blommor och ställde det i sitt rum.
Då lefde de båda i tanken på ett barn, som inom kort skulle komma. Och Bob hade gjort sig mycken möda med, att ingenting skulle fattas, som gjorde hans hustru glad. Han visste ju, att hon kunde glädja sig som ett barn åt hvarje liten sak, som kom från dem, hon älskade, och han mindes, hur hon berättat, att hon aldrig sörjt så mycket under hela sin barndom, som när man en gång glömt hennes födelse-
