— 24 —
De hade trott, att de förstodo honom, och isen hade smält i en krets af människor, som sträfvat att komma hvarandra nära. Alla hade varit lyckliga under några dagar, och Bob själf hade varit lyckligast af alla. Åh, så onämnbart lycklig! Men så hade dagarna gått, och med dagarna som gingo, utplånades det första intrycket. Så kom den gråa hvardagsdagern långsamt och omärkligt tillbaka och under dess allt nivellerande välde började människorna se på hvarandra och fråga sig:
Inte kan detta vara möjligt? Inte kunna vi upphöra att tro på, hvad vi själfva se?
Och under denna centnertunga allmakt klämdes Bobs lilla obetydliga öde tillsammans. Klangen af hans ord var borta, och deras mening hade ingen tagit på allvar.
Bob kände sig ensam och föraktlig mera än någonsin förr, och han kunde icke begripa, att han en gång varit så dum och försökt att tala andra till rätta i deras uppfattning af honom själf. Lille Bob skämdes öfver sin glädtighet och öfver sitt allvar, öfver sin öppenhet och öfver sin förställning, öfver hela det arma lilla jag, som han tyckte, att hvarken han själf eller någon annan någonsin skulle kunna begripa.
