— 49 —
vännens skämt eller hans behärskade yttre. Hur svag skiftningen i den andres ansikte än varit, hade dock Bob Flodin sett den. Den kom honom att ana, att det var något, vännen ville dölja. Och då han icke kunde förstå orsaken, ville han söka rubba den oåtkomlighet, bakom hvilken vännen förskansade sig. Han svarade därför i en något häftig ton:
»Tror du, att en människa i hela sitt lif kan vara nöjd med att tillbringa förmiddagarna vid en pulpet, eftermiddagarna bland främmande och för rästen vara ensam?»
Och som om han fruktade, att han uttryckt sig alltför kärft, tillade han:
»Du har ju oss, men …»
Han hade tänkt att säga: »Det kan väl inte vara nog». Men så tyckte han, att till och med denna vändning möjligen kunde tolkas som en ogrannlagenhet, och därför teg han. Men i sitt hjärtas fullhet klappade han i stället vännen på hufvudet, när han passerade förbi stolen, där den andre satt, samt ställde sig därefter vid fönstret och såg alldeles rådvill ut öfver de snöhöljda taken.
Det är inte lätt att säga, hvad som i detta nu medverkade för att bryta en mångårig tystnad. Men det fins ögonblick, då ett samtal
