— 51 —
som en upptäckt. Den andre talade aldrig om sig själf. Det var alltid Bob, som gaf förtroenden, hvilka icke gengäldades. Bob fick plötsligt det intrycket, att han under en lång följd af år lidit orätt, och han fann blott rättvisa däri, att denna orätt nu stode på väg att godtgöras. Samtidigt gick genom hans själ som en aning, att detta förtroende möjligen kunde gälla honom själf, på något oförklarligt sätt stå i samband med hans eget lif. Han frågade icke längre, stod endast stilla och väntade på de ord, hvilka aldrig tycktes vilja komma.
Ändtligen började Gösta Wickner:
»Minns du, när vi först träffades, sedan vi lämnat Upsala?» sade han.
»Ja», svarade Bob eftertänksamt. Hvarför frågar han det? tänkte han för sig själf.
»Det var i den familj, där du första gången såg din nuvarande hustru, jag menar henne, som blef din hustru.»
»Det har jag aldrig tänkt på», svarade Bob.
» Nej», genmälde den andra småleende. »Du hade annat att tänka på. Och det var helt naturligt, att du inte hade tid med mig.»
Bob försökte att protestera.
»Jag var så ensam på den tiden», sade han. »Jag var människoskygg, hade nyss kom-
