— 59 —
Numera hade han blifvit säkrare på sig själf. Men gjordt var gjordt. Och hvad det nu gällde var att öfverväga, om förlöpningen kunde ha några följder.
Kamrern blef ense med sig själf, att ännu ingen fara förelåg, men att det var bäst att under alla förhållanden hålla ögonen öppna.
Det, som förargade honom allra mest, var, att han under allt detta var i en vek sinnesstämning. Visserligen var han icke någon gammal ungkarl. Men så synnerligen ung var han icke häller. Trettioåtta år! Nå ja, inte är det någon ålder ur synpunkten af en gammal mor, som har oförsörjda döttrar. Men ur döttrarnas synpunkt torde kanhända något yngre vara att föredraga. Själf trodde han sig för länge sedan hafva kommit på det klara med sig själf. Han hade märkt, att han blef trött af att gå i trappor. Middagsluren försakade han med en motvilja, som han ej längre gjorde sig besvär med att dölja. Och det var bara en månad sedan han upptäckt, att frackkostymen fick läggas ut öfver magen.
Åter och åter igen kom han tillbaka till samma fråga: Hur var det tänkbart, att han låtit förleda sig att tala om denna gamla dumma historia? Kunde det vara möjligt, att det skett
