— 71 —
kom inom dörren, med en ifver, som visade, att vännens öde sysselsatte honom äfven på biblioteket. Anna, som på förmiddagarna satt ensam hemma, hade också god tid att fundera, och när Bob berättat, hvad han erinrat sig, kunde hon alltid göra tillägg, som visade, att hon icke heller hade glömt deras gemensamma vän. I likhet med många lifliga naturer af kvinnokön hade Anna ett ovanligt utbildadt minne för alla småsaker, som stodo i samband med hennes eget lif, och Bob behöfde bara erinra om en viss period af deras äktenskap, t. ex. den sommaren, när de bodde i skärgården eller Georgs födelsedag, när han fyllde åtta år, genast kunde fru Anna börja berätta. Hon supplerade mannens minne, kom med detaljer, såg det hela med en åskådlighet och en friskhet, som gjorde länge sedan halfglömda händelser lefvande och verkliga å nyo. Och hon var så upptagen af själfva berättelsen, att hon understundom blef road däraf och äfven roade sin man på ett sätt, som nästan kom dem båda att glömma, att allt hvad som nu sysselsatte dem i grund och botten var en mycket sorglig historia.
På detta sätt upplefde Bob och Anna ånyo hela sin äktenskaps roman. De erinrade sig den tid, då de först hade blifvit bekanta. Huru
