— 92 —
Så kom fortsättningen. Han kunde icke komma hem till middagen. Det var en hel förklaring, som Anna inte hörde.
»Blef du ledsen? Hvarför svarar du inte?»
»Ledsen! Visst inte! Mycket nöje.»
Hela tillvaron syntes fru Anna tom och innehållslös, när hon åter hängde telefonluren tillbaka på dess plats, och det var nästan som om Bob i en handvändning blifvit utstruken ur hennes lif. Hon gick långsamt in till sin plats vid förmaksbordet och lyfte på lille Georgs kläder, hvilka lågo där och väntade på att blifva lagade. Gossen själf satt på mattan och lekte med en liten vagn. Solen föll in och smekte hans mjuka, hvitgula hår, men Anna erfor ingen glädje vid att se honom. Hon kände ett obestämdt groll stiga upp inom sig, ett groll mot allt och alla och främst emot Bob. Och midt under dessa känslor plågades hon af en egendomlig förnimmelse, att det öfver hela hennes egen tillvaro fanns något oklart. Hur hade det gått till egentligen, att hon kommit att bli maka och moder i just detta hem? Hon påminde sig den tid, då hon ännu var en ung flicka och fri; hon tyckte sig ännu kunna se världen i samma halfklara, smekande dagar som då. Hvarför är allt detta borta? tänkte hon. Och samtidigt föll
