stadgats annorlunda. I hskr. L av Vg II, som visserligen är från sen tid, men som, enligt Beckman, bevarat en mycket ursprunglig text, heter det om barn, som döpts av modern i enrum, þa skal thet thogh at hwario i kyrkiu garth grafua oc ey arff taka. Senare lyckades kyrkan, menar Beckman, genomdriva sitt anspråk på att dop (även nöddop) skulle vara nog för att berättiga äkta barn (ty det är blott om sådana, det här är fråga) till arv. Enligt Beckman skulle förlagan till Vg I haft det äldre stadgandet, men skrivaren skrev mekaniskt in det nyare, som han kände, och hade redan skrivit ok arf, då han observerade, att det icke stod så i förlagan; han raderade då ut dessa ord. — Mot denna hypotes kunna flere invändningar riktas. Främst är att märka, att det anförda stadgandet i hskr. L alls icke hänför sig till det diskuterade stället i Vg I, utan till något som står på det felande bladet, eller senare tillagts: det motsvarande stadgandet i hskr. L lyder i huvudsak på samma sätt som i Vg II. Beckman blir sålunda tvungen att antaga, att förlagan till L gjorde skillnad mellan nöddop, förrättat av gudfadern, och sådant verkställt av modern, utan att någon annan var närvarande: i det förra fallet vore barnet arvsberättigat, i det senare ej. Men ett sådant antagande synes mig ha mycket liten sannolikhet för sig: huvudsaken för kyrkan var nog, att barnet över huvud blev döpt. Anser Beckman nu, att en sådan skillnad ej gjordes, måste han antaga, att skrivaren av cod. L gjort sig skyldig till enahanda felskrivning som Vg I:s skrivare, dvs. i det förra fallet låtit det nya stadgandet inflyta, i det senare behållit det gamla. Härtill kommer den omständigheten, att det ju finnes en mycket enklare förklaring till stadgandet i cod. L: om vi antaga, att förlagan i fråga innehöll en text av i huvudsak samma lydelse som Vg II, så kan skrivaren mycket lätt förväxlat det förra i kirkyu garth grafua (82:8) med den på följande rad stående lika lydande frasen och sprungit över det mellanliggande. Åtminstone Vg I har talrika sådana ’lik’, flere observerade och rättade av skrivaren själv, andra påvisade av Pipping (SNF VII.1, s. 5 ff.). Det måste därför anses oberättigat att ur dessa stadganden söka pressa fram en slutsats sådan som Beckmans.
Prof. Estlander anmärker, att även om Beckmans hypotes vore möjlig, tolkningen knappast är sannolik: då kyrkan påbjöd kristning (dop) som villkor för arvsrätt, låg
