vit hänne anledning til dygdigare lefnad och til en lätt utkomst. At förqväfva åtrån, är emot Naturen: At nyttja och leda den, är försigtigt och visligen gjordt. Huru stor är icke denne Vetenskapen? men huru dråpligt Snille fordras icke til utöfningen? At sörja för alt, at se alt, at låta räddhågan komma til alla, straffet til få: Tåla små oredor, små missbruk, små fel, nöja sig med ånger snarare ån med näpst[1], och anse fullkomlighet i detta lifvet, som en orimlighet; hvarom man inom sig sjelf bör finna den starkaste öfvertygelse.
Paris var det stället Hof-Intendenten TESSIN, som Konungen redan gifvit Fullmagt på denna Beställningen, hade utsedt som den bästa Hög-Schola för sitt föreskrefne Ämne. En Stad, som innefattar likasom en liten Verld, där man, uti mindre krets, får tilfälle at beskåda med et ögnekast all slags blandning, höghet och nedrighet, prakt och uselhet, Vetenskaper, Konster och Idoghet bredevid okunnighet, fåfånga och lättja: Stora Dygder eller liknelser dertil, stora laster, som ofta under annan skepelse bärga sig, smyga sig in allestädes med så mycken konst och behändighet, at Lagen svårligen dem kan igenkänna, Föreställom oss, Mine Herrar! hvad förvirring desse stridiga böjelser hos et hett och lifligt Folk skulle åstadkom-
- ↑ Tacitus, in Vita Agric.
