30
Men, om man ofta bedröfvas, at läsa eller se, huru alt här i Verlden tilgår, och såsom emellan vågor hit och dit vältras, huru gode Män förtrampas[1], odygder trifvas; så har dock Försynen icke lemnat vårt sinne utan hvila och tröst, eller gjordt något Tidehvarf ofruktsamt på stora och upbygglige Gerningar och Efterdömen.
Föreftällom oss, Mine Herrar! et Barn träda fram och försvara sin Fader, med all den rörande sanning, som oskuld allena kan bruka: med all den eld, en öm kärlek uptänder: med all den vältalighet, som en naturlig känsel utan konst uplifvar. Sen Servilia och Soranus[2], eller, uti närmare afstånd, sen Gref TESSIN tala för sin Fader. Han upväcker de lifligaste rörelser. Han utprässar de hetaste tårar, och den vältaligaste Herre i sin tid har aldrig öfvat sina Gåfvor bättre, aldrig för bättre Sak. Hvad blef verkan, Mine Herrar? Cicero förde Marcellum rättfärdigad ifrån Cæsar; men det var Cæsar! En Menighet, sällan så artad, och sällan sin egen, häpnar, förundrar sig, ömar, suckar, skiljes åt och glömmer.
Sonen saknade snart derefter sin Fader[3], Fadren saknade här i lifvet blott
