Tack skall du ha
Anders Olssons ögon följde buteljen såsom en jakthunds följer smörgåsarna, då man äter matsäck i skogen. Och så vart det Anders Olssons tur. Sedan han supit, sade han:
”Du skulle kanske vilja hjälpa mig ett spatag med nånting, Lasse?”
”Ja, det kan du slå dej i backen på … och det skulle då vara?”
”Nog vet du va för en sorts käring jag fått tag i. En kan aldrig ha någe roligt för sina pengar … ha nån kagge hemma, förstår du … för henne. Och nu då jag sålt en skogbit till bolaget …”
”Ja, den käringa töktar dej allt ibland, du Anders.”
”Liksom inte din töktar dej …”
”Åh hut!”
”Hut själv du!”
De skulle inte gräla nu igen, menade Anders, och så togo de en kolikvintare på den saken.
”Kan du inte ta hem en kagge till dej, Lasse? och så komma hem till mej på mörna och bju på en kaffekask … finurligt, va?”
”Nog skulle jag väl kunna det … men käringa din kör väl ut mej …”
”Du kan vara kolugnus att hon får lov att låta bli …”
”För dej, vad?”
”Ja, just för mej, du.”
“Nä hör du … nu är du rolig …”
”Åh, din backstugusittarekanalje … jag ska …”
Nej, nu skulle de inte bråka igen, menade Lars, och så togo de sig en själastämmare på den saken.
”För hur det är, så är inte min käring en bit villare än din”, sade Lasse. ”Jag vill mena att hon är ett större hår av hin håle än din. Ä hon inte?”
111
