Tack skall du ha
Ja — doktorn kom och reste till timmerkojan mitt i svarta natten. Räddade uslingarna på ett eller annat sätt, så att de levde igenom, och kom tidigt på morgonen till bygden igen i spetsen för en trevlig karavan. Så här var tågordningen: först doktorn i vargskinnspäls och jämtskrinda efter Blacken. Efter honom på en bogsläde Anders Olsson, insvept i en hundskinnspäls och med stora lappstövlar på fötterna. Han var för resten fastbunden, så att han inte skulle trilla av, fastän Bruna drog jämnt och bra på skogsvägar. Tredje ekipaget i ordningen var Lars Perssons. Han åkte också på en bogsläde men insvept i en fårskinnsfäll och snörd med ett par gamla tömmar. Honom drog norskhästen, som var köpt från Åsele. Lars hade aldrig kommit till byn förut med sådan pomp och ståt och i så styvt följe.
Sist kommo drängarna hans, Anders’. De hade också varit illa supna, men kunde nu sitta för sig själva bland mesar, kontar och gräjor i en skäppsläde. Dem drog unghästen. Två timmerhuggare kuskade för slädpartiet.
Historiens hjältar föreföllo stukade. De vilade under tystnad sina kopparslagareverkstäder på var sin hösäck.
Strax inom åkerhagen mötte deras käringar. På långt håll hade doktorn sett Anders Ols’ Greta Kajsa stå med händerna under förklädet ett gott stycke ifrån Lars Pers’ Gertru’-Dea, som också hade händerna under förklädet. Bägge voro de, märkvärdigt nog, moltysta. Andra käringar omgåvo dem och barnkvaddar var det heller ingen brist på. Doktorn stannade sin häst, då han fick samma fråga av en käring till höger i snödrivan och av en käring till vänster i snödrivan. Han grundade litet på svaret, men därpå sade han sakta och innerligt:
”Söndersupna!”
116
