Tack skall du ha
på gången … åh, det är ett par sju helsikes talande laddor du har, om jag får säga, hur jag tycker att dom ä. Är dom inte — va?”
Därmed snodde han i väg, och Lars stod som ett mähä och stirrade efter honom länge och väl, innan han begrep.
Hans själs känslor voro obestämda, men inte voro de glada.
Han stod bakom knuten och mumlade, medan han lyfte sitt förskinn på ena sidan:
”Ja, aller ska’ jag då bju’ bönder på kask mer … om mörna ’ som jag fäll’ heller egentligen inte ha’ gjort … som jag fäll’ inte ha’ … för det ha’ jag inte … om en vill hålla med rättvisan! Besväret var fäll’ inte så stort, men tacken är heller inte stor … som tack betraktad. Jo, tack ska’ du ha, Lars Persson! Där har du. Greta Kajsa är arg på dej … och Gertru’-Dea är arg på dej … och barna är arg på dej … och Anders Olsson är arg på dej … och socknen är arg på dej … och Anders Olsson är arg på dej … och du är arg på dej själv. — Tvi!”
Han spottade fundersamt och gick in och lade sig i fållbänken mitt på ljusa förmiddagen.
120
