Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Kams

Det vart en hel hop. På stoppbänken lågo de i dubbla led och på stolarna likaså. Sexkannsgrytan var full, och ändå fanns det färdiggjorda kamsar på hillskänken, som inte hade fått rum — och uti tråget var ungefär hälften kvar.

Jonas skrockade belåten som en höna i ett grötfat. Han hade aldrig känt sig så lycklig och han kände behov av att meddela sig med någon — skulle han väcka någon av de sju utsvultna ungarna? Nej det skulle bara bli otrevligheter. Och kanske kamsen icke räckte till.

Äntligen var maten ätbar. Den första kamsen var underbart härlig och försvann hastigt. Numro två var präktig och tog samma väg. Numro tre var god — och följde de förra efter. Numro fyra var medelmåttig, men fick gå för sig. Numro fem var en segäten best, men nog var han av samma smet och lika väl kokad. Numro sex befanns omöjlig redan i mitten. ”Är det jag som är mätt, eller är det något annat som fallerar?”

Icke för det att Jonas kunde multiplikation, men nu såg han sig ha råd att vara ädel mot sina svultna syskon. Kamsarna skulle räcka till och bli över.

Han väckte de äldsta och efter hand de övriga.

Det fröjdade hans själ att se dem alla sitta med kams i händerna och sömn i ögonen, Elden sken vänligt och förtroligt på dem alla, där de sutto i ring kring spisen under mumsande och smackande. Sexkannsgrytan spände ut sin trinda, svarta mage, spärrade ut benen, stod där så trygg och språkade med sitt på nytt bubblande vatten. Aldrig hade Jonas varit värd förr. Nu var det han som bjöd på kalas.

Varma vågor kommo och gingo över hans hjärta. Annas del hade han satt till sidan; ”ni ska få allt det övriga, om ni bara vill äta”.


136