Kungen i Jorm
Kungen kom.
En medelstor, gråklädd man, med vassa, lugna grå ögon, mörkt helskägg och fjällpjäxor. Ingenting av kung, men så mycket mera av fjällbo, av sliten illusionslös halvgamling. Han tog oss lugnt i ögonsikte, lyfte icke på mössan, sade icke ”herre”, gjorde inga frågor, sporde ej om namn, men lovade kort och gott att vi skulle få plats i hans båt.
Gästgivaren hade visat oss fotografier från Jorm och berättat om en underjordisk älv strax bortom gränsen, och så hade vi räknat ut att vi kunde lika gärna se detta vackra och mera därtill och sedan rikta kosan mot Mosjöen i stället för Namsos.
Frampå förmiddagen hade kungen trummat ihop sitt folk. Dyrbara fysionomier och lustiga kroppar!
De stora kyrkbåtarna fylldes med allsköns mjölkflaskor, matsäcksmesar och albarkade skinnväskor. Man talade jormsk rotvälska i munnen på varann och det beslöts fram och åter, innan vi blevo färdiga att stöta från land. Doktorn och jag hade svårt att förstå deras tal: det var icke vanlig jämtländska; den förstår jag gott. Sedan vi kommit in i Norge funno vi att gränsbyggare — både svenskar och norrmän — hava sitt eget egendomliga språk, vars spår vi funno så långt ned som i Faldmo, två mil från norska kusten.
Båtens tre par åror gingo oförtrutet såsom munnarna, till dess vi kommo till näset mellan de två sjöarna Kvarnbergsvattnet och Jormsjön. Under marschen däröver passerades Jönstraforsen, vacker som allt jämtländskt forsvatten: kristallklart, av kall grön färg, törstskapande.
Åter i båtarna på Jormsjön. Äter mycket funderande och mycken rotvälska och åter i väg.
144
