Kungen i Jorm
Det var först på aftonen vi började lära känna Jöns Jonsa, Jormkungen. Han satt då vid styret och talade fram och åter med någonting på sitt hjärta, som hade svårt att få luft.
Livet hade lärt honom varsamhet med läkare. De voro alltid långt från Jorm boende lärda herrar, som en eller annan gång på allmän bekostnad gjorde en resa till Ankarede och då togo emot de sjuka. Jormkungen berättade historier om dem, och ingen enda historia var vacker.
Här, där tolvskillingarna ha större värde än riksdalrarna hava nere vid kusten, hade de enligt hans mening, farit hårdhänt fram med de magra penningbörsarna. Varenda historia ägde en spets, som ibland låg halvdold och ibland uppljust — och efter dem alla sporde han den medicinman, som satt i årorna, om dennes åsikt. Drog jag en moral ur någon historia eller yttrade mig med eller mot honom, syntes han icke bry sig stort om det. Det var doktorns mening han ville veta, och denna var svårare att få reda på. Den älskvärde medicinaren berättade lustiga historier och hörde gärna andra i stället men så fort någon började hacka på läkarekåren, då var han tyst, så vitt han icke rent av började skälla. Jag fick erfara det på Dærgafjäll, då jag försökte ge honom en liten inblick i pastor Liljeqvists ögondiagnos.
Men den i grått vadmal och tjock yllehalsduk klädde kungen i Jorm fullföljde sina funderingar. Om också en kvart eller en halvtimme förspilldes med tal om annat — strax var han åter inne på det där kapitlet om läkare.
Så och så hade det gått med en och annan fattig i Jorm. Så och så hade de fått plågas i denna avsides fjälldal, därför att läkaren bodde 14 mil härifrån och man icke hade råd att hämta honom.
Det började skymma medan Jormkungen talade. Fjällens vita
146
