Lofotens målare
ett land av vänhet och fasa, alltid detsamma land, vars namn är titeln på Norges största sagoäventyr, som fortgått hundraden av år före våra dagar, och som skall locka och tjusa dem, vilka komma efter oss led för led i långa tider. Där finns ödslighet, som pressar ens sinne och väcker längtan bort; där skiner Guds klara sol över skönheter, som hålla en kvar i ständig växande kärlek till det förunderliga landet. Att vara född där är detsamma som att bära en målare och diktare inom sig, om de också icke ge sig tillkänna i skapelser.
Mellan dessa yttersta öar går ännu Malströmmen såsom den gått i tidernas tusentals år, visserligen icke Jules Vernes och Edgar Allan Poes Malström, med vidunderliga strömvirvlar och svängande, avgrundsdjupa trattar av vatten, men dock en ström, som måste tagas med i beräkningen, som inger mer än respekt.
På dess nyker (folgerberg) bygga miljarder fåglar. Det säges, att de skymma solen, då ett skott faller, och det är sant.
Torsken stiger varje nyår in i den stora Västfjorden och leker. 30.000 fiskare taga årligen på 3 månader 30 miljoner, men man har icke märkt att fisket minskas. Lofotens fiskevær äro då som myllrande myrstackar. Hundraden av köpefartyg komma och gå. Telegrafapparaterna knacka ideligen. Fjären är full av fiskeavfall och måsarna skrika där nere hela dagen. Här utföras hjältebragder. Här spar man och här slösar man — och här är man ena dagen en asket och den andra ett njutningslystet djur. Många segla i kvav under en stormdag och bli borta. Andra ödelägga sin hälsa för återstoden av livet: Lofoten ger var och en ett minne.
Allsköns parasitfolk strömmar till. Den ene har manufakturer och brännvin. Den andre är äcklig klockjude. Den tredje förevisar en dansande usling till björn, en raggig, vansläktad djävul.
167
