Lofotens målare
topp, ett gräsfjäll, sådana som de kunna finnas i Lofoten, det jättestora stenröset!
Här ropar en brokig och glad tavla, att det låg sol över Lofoten, den dag han målade just detta skäret.
Här viskar en älsklig skönhet, att mästaren vid nattens inbrott tagit posto så, att han haft Svolværgeita framför till vänster och fiskeskäret under sig. Då hade någonting oändligt vackert visat sig för honom. I lä för midnattssolen hade stenhällar och hus legat i skugga och sovit. Gräset hade varit dunkelt och mörkt, havet stilla och alla brunbarkade segel på hamnen hängt slappa till torkning. Då hade hänt, att en fjällspets på en gång blivit yrvaken och illande röd av rodnad; solen hade sett på honom. Därpå hade ett helt fjäll färgats rött av solen, medan de andra sovit i sin blågrå och violetta midnattsfärg, och så hade de tindrat och glimmat i halva landskapet, medan den andra hälften legat i skugga och sömn.
En stor skisserad duk — skada att den icke blev färdig! — berättar huru det går till en solig vintermorgon, då hundratals fiskebåtar vid uppseglingspolisens signal på en gång sätta ut i hamnen för att vittja linor och garn ute på Västfjorden.
En sådan morgon och en sådan syn lärer den aldrig glömma, som sett dem.
Så hava vi ”Sjödrabbningen i Troldfjorden”, som har sin märkliga historia.
Från kejsar Wilhelms älsklingsställe i Nordland — Raftsund — sticker sig en liten smal fjord in mellan höga nästan lodräta fjällväggar. Det är den berömda Troldfjorden.
Hände sig en dag 1890, att torsken, som detta år icke gjort så stort ”insig” som vanligt, gick upp efter Raftsund och stack i otaliga skaror in i Troldfjorden. Några fiskare stängde den med not
171
