Mor utrustar Lofotenfiskare
sistnämnda stackars människorna äro nere vid sjön och sticka oupphörligen sina röda händer i det kalla vattnet, medan frosten gör deras kjolar till styva, knastrande iskrinoliner.
En dag inbäras männens matkistor i dagligstugan och mor packar dem med döttrars och pigors hjälp.
Flatbrödet, som hängt på ett loft att torka, bäres nu ned i stora korgar, och mor börjar det omsorgsfulla, rumbesparande inläggandet av de tunna bröden. Ett flatbröd är en lev. Två och två lever åt gången läggas på ett varmt järn att mjukna, vikas dubbla och placeras på kistbotten. Två lever är en skrok och varje skrok är beräknad för en måltid. För varje nytt lager flatbröd klappar mor dem tillsammans med ett lock, så att intet utrymme skall gå förlorat — hon ”linner” brödet.
Efter flatbrödet komma rågkavringarna såsom slantar i en myntrulle, därpå levserna och sist stombrödet. Man frågar vad en levs är.
Levsen bakas av råg i kakor så stora, att silltunneband nätt och jämnt kan omsluta dem, och dubbelt så tjocka som flatbrödet. Med en röra av mjölk och vetemjöl smetas ett överlag på bröden, som därpå gräddas, dunkas på baksidan med ljumt vatten och läggas, två och två med vackra sidan in. Skäras i lämpliga trianglar och äro färdiga.
Klädkistan, som också mor ombestyr, skall hava en omgång helgdagskläder, strumpor, fem par väldiga vantar, skor, oljedräkt och en mängd småting till lappning, lagning och annat.
Då allt är färdigt och stuvat i båten, blir en kort paus, så vitt icke vädret är gynnsamt för avseglingen.
Men i varje fall skall ungdomen ha en dans ovanpå tillrustningarna. Det är en gammal sedvänja.
178
