En olycksdag i Lofoten
nordlandsbåt. Fem män drogo linor och togo in torsk. Båten arbetade lätt i sjön, var ännu icke fylld med fisk. Seglen voro nere. Ett par tre av männen sutto vid årorna. Ingenting sade de, men sågo på sköjten som om: ”Är du i närheten, så är det ingen fara.”
Strax därpå passerade vi ännu en båt och därpå en efter annan och flera tillhopa. Ingen gav nödsignal, och vi läto i stormen alla våra klutar arbeta. Sköjten har nära 3 mil fiskehav att vaka över och omkring 3.000 båtar att se efter. Vi styrde åt Balstadhållet, strängt följande ihlerna (glaskavel och träbitar, som uppbära linorna till garn och lina), till dess det var tid att vända.
Ingenting förtärde vi på hela dagen. Sjögången vände upp och ned på allting ombord; vem tänkte på mat?
Alltjämt ströko vi tätt förbi de båtar vi sågo för att se, om de kunde reda sig i den allt starkare sjögången, men ingen anropade oss, och ingen fara var det heller, så länge de ansågo sig fortfarande kunna draga sina linor och lasta båtarna med fisk.
Så seglade vi den långa dagen hungriga och genomvåta av störtsjöarna. Saltvattnet avsatte konstiga figurer i våra våta ansikten. Det luktade och smakade saltvatten av hela denna dag.
Då vi två gånger seglat över det viktigaste av vårt fiskehav, var klockan 6 på aftonen, och stäven vändes inåt Vaagekallen.
Vinden gnisslade i riggen allt framgent. Allt framgent sökte vi med ögonen efter fiskebåtar: — ingen världens ting sågo vi.
Men då vi passerade utanför fyren, stodo där fyra män och riktade stadigt kikaren mot sköjten, följde oss envist, rörde sina händer i tunga gester, gingo fram och tillbaka, läto kikaren gå man emellan och talade ivrigt.
Var någon ”borta”?
Vi längtade efter hamn och mat. Vi voro nu de enda som ströko
186
