Ned med dem som tala om krig
lig skämtare med ett förfärligt vapen, en penna doppad i gift och saft att därmed sticka hål på, peta sönder, plocka i småbitar de väderhanar, som talat stora ord och bakefter skramlat med sablarna. Han skulle ha följts av folkets bifall, då han för det här livet gjort dem till föremål för ett evinnerligt hån och grin.
Ja våra politiserande dårar ha gjort oss mycket ont.
Res vart du vill i detta landet, och jag är säker på att du skall få höra upprepas Åkerhjelms bekanta dumhet ”tala svenska med norrmännen”. Det svenska krigshotets pappa är hjärtligen hatad och beledd i detta land — och kan man undra på det? Du kan möjligen resa ifrån dina bekymmer, din nervosité och dina kreditorer, men om du reser i Norge rastlöst genom natt och dag, skall du aldrig lyckas resa ifrån hr Åkerhjelm! Jag lämnade honom i september vid Namsenälvs källor i högfjällen i en nybyggarestuga, där han serverades varm tillsammans med bättre mat — gula myrbär och röd öring — men han mötte mig i Vevsendalen, han steg ombord i Mosjöen och var i matsalen hos oss till Sannessjöen, pinade mig en halv natt inne i Ravern — för att dyka upp i Bodö — för att spöka i Lofotens rorbodar — för att vändas och vridas på i Tromsö — för att snos och skärskådas i Hammerfest — för att under en solnatt hundrade gånger spottas mig i ansiktet av en rödhårig uppkomling i det yttersta Finnmarken, ett stycke bakom Nordkap.
Jag kan på samtalet ackurat räkna ut den sekund, jag har att gapa för att få Äkerhjelm i halsen och för tiotusende gången svälja honom ned — i min egenskap av svensk. Men jag smälter honom icke. Jag skall aldrig lyckas smälta herr Åkerhjelm.
Här ler man gott åt en krigsminister, som tar sin friherrinna med sig och tackar Gud för ett ökat krigskreditiv.
203
