Ned med dem som tala om krig
och varför vill han förgifta mig och lönnmörda mig — och slätt icke låta sig pacificeras?
En rektor vid ett allmänt läroverk i Nordland redigerar också en vänstertidning. Det kan ju hända, att han vill sitt land allt väl i världen, men han bär sig illa åt emot just detsamma landet, därför att han tar munnen full — och låter hjärnan stå för tom. Han gav tidigt i vinter plats i sin tidning för det där (Havigs?) telegrammet, att kungen skulle ge stortinget val mellan total underkastelse eller krig med Sverige, fastän han säkerligen insåg och visste, att telegrammet icke var värt sitt porto en gång. Han lyckades få en del prenumeranter rasande på Sverige och uppmuntrade dem bakpå med en ledare, som slutade: ”få vi krig med Sverige, reda vi oss nog”.
Han förde den 17 maj ett oförsonligt krig mot de svenska färgerna — ett krig, däri han hade en del av sina egna skolgossar emot sig. Seger och lagrar vann han icke, men han lyckades att reta folk.
Slika personer — slika stridslystna människor — slika krigförande män: ned med dem, antingen de äro svenskar eller norrmän!
Det egentliga folket här vill icke höra talas om ett krig med Sverige. De förstå att — om det också icke skall föra till seger för Sverige — det i alla fall skall ödelägga deras land, deras näringar och deras lycka för många år.
Hur många ha icke sagt mig: ”hellre än ett krig — skall Sverige få sköta om både konsuler och utrikesminister och litet till. Det skall aldrig göra oss så stor skada som ett krig.”
Och de tro icke på möjligheten av krig.
I det nordliga Norge finnas många svenskar, och en ström av svenska arbetare går ständigt fram och tillbaka genom landsändan.
207
