Ned med dem som tala om krig
lynchad, icke ens genombultad — och nu är han frikänd av en norsk jury. Detta fastän han icke försvarade sitt liv mot fiskarena, som förut hade varnat honom som de andra och nu endast ville befria sig från hans hantering.
Jag kom till Stamsund några dagar efter detta. Det var landligge den dagen och mycket folk var i rörelse. Jag talade svenska överallt, men ingen enda sade mig ett ont ord — ändock jag var mitt ibland de minst hyfsade av landsändans befolkning.
Den som levat sig in i det svenska folkets liv och sett, huru alla
krafter måste spännas för livets uppehälle — den, som levat sig
in i norskt folks liv och sett och något deltagit i dess — särskilt
nordpå — livsfarliga gärning på havet — han har svårt att tänka
sig, att någon kan ha hjärta att reta upp dem mot varandra till
blodsutgjutelse och våldsdåd. De ha, var på sin kant, så
tillräckligt av detta livets vedermödor; de följas under sitt liv av ett
tungt arbetes ok utan återvändo; vem vågar taga ansvaret på sig
att ha spritt elände i tiotusenden av deras hem?
Vad heter den, som efter slutat broderkrig vågar stiga fram och säga: ”Jag var en av dem, som drev saken därhän. Jag tar på mitt samvete, att ett tusen hus ryka, att socknar ligga för fäfot och ödehemman ligga tätt. Jag ser horder av tiggande människor stryka omkring; jag har ingenting att ge dem att äta — men jag tar ansvaret på mig. Jag är skulden till, att så många jordstycken blivit kyrkogårdar och att så många ungdomar linka omkring på träben. De som skratta i vansinne, då de borde gråta om de hade förståndet i behåll, få skylla på mig. För min skull var det, som under kriget nödropen stego som en tjock sky mot himlen, och som de sårade lågo där och förbannade, till dess de blevo svarta i halsen.”
209