Gamla Ådalen
taggas allt sönder; dina kor vagga upp och ned i vattnet, gårdar och ängar röra sig därnere, och slutligen hör du kölen av en båt skrapa mot grus.
Rösterna tala till varandra, och du kan höra mannens grova, mörka och gossarnas höga och ljusa.
Högt uppe vid bergets fot ha röda gårdar trängt sig tillsammans. Fält äro nedanför, och höga hässjor bära ljust korn och på sina nedersta stänger svart fruset potatisris. Förbi och genom lägdorna går en slingrande väg och på den en fjällbogumma, som varit hos handlanden. Hon bär en näverkont och stickar på en grå långstrumpa under marschen utan att stappla.
Följer du henne med blicken, skall du se hur hon slutligen kommer till byns ”tå”, två parallella hagar med 3 alnars mellanrum för okynnes fä, då det drives till och från sommarföngset vid åkerhagen. Genom detta går hon in i skogen, passerar en del bara gröna fläckar med omklängda hässjor, där starr hängt en halv sommar. Du skall se henne skynda mera vid somliga ställen i skogen.
Där vet du då att vitrer bo och att oknytt gärna är framme. Slutligen i en stuga långt inne i ödemarken går hon in, följd av de mötande ungarna, som i grå skjortor och bara ben finna livet härligt.
Ett mollackord går fram vid solnedgången. Följ med blicken den slingrande vägen. Tag igen den där du tappat den i en dal, och längst ned på andra sidan älven är ett vitt hus under ett berg, som du skall ge akt på.
Där är det som helgdagen ringes in.
Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man
46
