Kärnfolk
druckit kask. Visst var, att Olle stått trångt på den stora gården, så trångt, att han måst slå omkring sig för att kunna röra sig från stället. Visst var också, att så mångfärgade, svullna ansikten och ömma lemmar aldrig på en gång funnits i Häxmo by.
Gumman slog en gång fram något om det talet för sonen, men det gjorde hon aldrig om.
På många dagar var Olle sig ej lik — det såg ut som om han ruvade på något. Modern sväljde och sväljde så fort hon kände lust att tala till sonen; — nej, han skulle nog inte ha öra för henne och hon teg.
Uppe på klädvinden såg hon en dag, att från Olles hängare de bästa kläderna voro borta. Längre fram vart hängarne magrare och glesare, och vid en grundlig undersökning hittade hon en kista halvpackad. Dit gick hon dag efter dag, satt vid kistan och såg. Mellan varje plagg som sonen packade in, lade modern varma böner för hans lycka, vart än vägen skulle gå — men hopp hade hon föga, som det nu var, att glada dagar skulle komma åter till den gamla gården. Där grät hon en afton, då kistan var full, hörde så slammer av steg på de lösa bottenbräderna och fick brått att torka tårarna. Hon skulle också ha sprungit därifrån, men bävan var över henne och bröt ned hennes gamla ben.
— Blir det till Amerika, Ola? fick hon fram, Olle hade stått förlägen och ertappad och sett på henne.
— Nej, så långt blir det ej. Men — men sköt gården, du mor, åt mig. Jag blir nog länge borta, men hem kommer jag i alla fall. Och nu kan jag så gärna säga adjö åt dig, mamma; i morgon bär det av.
Den kvällen gick han orolig omkring och såg till allting. Han
54
