Kärnfolk
des de ihop av nytt, som kom efter, steg det tunna i kantiga figurer rakt opp och ned och blänkte i grönt.
Och mitt emot stod Imbär och såg efter sin far.
— Du är en duktig roddare, du Olle, inte annat jag vet?
— Tror ni det?
— En, som skall gå över ån efter vatten må väl det. Men det är inte alltid — — jo jo.
— Inte alltid, vad?
— Det är inte alltid — höstmörker och blankvatten —; det är — det är så, att ån kan mota ibland också — hugg och slag nu ock du! Stintan tittar efter dig. Jag skall inte röra ett finger, om du vill ligga hos henne i natt. Jag skall se på, som om det inte angick mig.
— Ni tänker inte mycket på vad ni säger, Zakris. Den flickan har jag gett slag för, den flickan har jag tagit slag för, och jag skall slå än, om ni det vill tro — men den, som kommer oss emellan, han kommer mina händer emellan, och jag skall inte släppa honom med hälsan i behåll.
— Emellan — emellan; det är, ve mej, ingenting annat emellan än ån, och det är vackert så. Du är ju duktig att ro, ro nu! Hon tycks vänta.
— Det händer att jag gör det. Det händer! Hon kan vara värd det och mer till. Men efter den betan — om jag inte — inte, ja, det är förbannat ruskigt!
— Jojo, jojo, — inte vill jag fresta dig. Så mycket är det, att du vet det. Men ska’ du mågas i Häxmo, så är det lämpligt nu — för husbond är inte hemma.
Zakris såg ut som jag vill inte säga.
— Ja — bröt det löst från Olle och hans ögon blänkte till —
60
