Historien om Gunnel
honom ropade hans barnaårs nyfikenhet och hans ynglingaårs hämndbegär, Inom honom ropade en händelse i fjällen, en händelse i sommarsol och vintersnö: Sönderslit hans hjärta och lägg hans sinne i sorg!
— — ”ja, mor var blond som jag. Håret var burrigt och krusigt. Hon hade mina ögon och jag har hennes blick. Icke kände herrn henne … Sago-Gunnel, Gunnel Björklid …?”
Den äldre herrn blev alldeles vit i ansiktet. Han öppnade munnen för att säga någonting — men teg.
— — men vem vet”, sade den unge, ”de vägar och stigar, som människor gå? Icke kan jag veta var en professor i sten har gått i sina dar. Vi ha märkliga stensorter hemma hos oss i fjällbygden.”
Han riktade ett par blixtrande blå ögon på den andre, men blicken besvarades icke. Han såg ett stelnat ansikte, som klippte med nervösa ögonlock, och en skrivkarls hand som höll ett fast tag i räcket.
Ångaren gick upp efter en vacker flod, mellan höga stränder. Timmer flöt i gula korpralskap och kompanier förbi. Kaptenen hade vänner vid sitt punschbord och skrattsalvorna gingo i vågor och fall.
— — ”Gamla mor ja! Hon är död nu för länge sedan. Det blev tungt för henne att bära på det där … och så föll hon samman under det. Det var den enda sorg hon gjorde mig — Gunnel Björklid — och det var under frätande tårar … Jag förstår icke vad som hakade henne fast vid livet. Ibland tror jag att det var jag, hennes son — men åter igen var det icke jag, utan någonting annat, som jag icke vet. Jag fick aldrig riktigt tag på henne … på det där, som låg bakom och som ingen visste …”
67
