En ringdans medan mor väntar …
hade stått med deras enda vapen, en yxa, i högsta hugg: ”kom du — din — arme — hundra, tusan!” … och björnen hade vänt.
Aldrig hade Salmon sett maken till björnfrossa som hans, kamratens, på väg hem efter detta. Den skakande uslingen hade sett en björn bakom varje träd och varje sten i höstkvällen och ideligen tittat sig åt sidorna: ”där är han, Salmon — Gud nåde oss!” Ja det hade varit tider i skogen här uppe!
Nalle fortsatte i vanvettigt raseri. Barr och mossa hängde i hans päls. Det ångade av honom. En talgoxe kvittrade: vad månne det var? Vem månne det var, som icke hade tid att sova den korta stund, som solen själv sov under denna härliga sommarnatt?
Och nu satte sig odjuret på hasorna för ett ögonblick, men kastades upp igen av sitt brinnande blod och gick — gick! emot trädet, där det stannade med ett överljutt flåsande några få tum ifrån Salmon. Det såg ut, som det var björnens mening att på detta sätt skrämma den oangriplige ifrån hans fasta värn. Käften grinade halvöppen. I den litet kyliga natten blev Nalles andedräkt synlig som en svag ånga. Nu kände Salmon en kall kåre efter ryggen: hans skinn liksom krympte. Omedvetet grep han sin slidkniv … måste han låta sitt liv? Björnen hade sitt huvud tätt intill tallen; en aln ovanför hade Salmon sin hand. Det var icke tio tum från björnens käft till nybyggaren. Kunde han nu slå mannen ned, skilja honom från furan, skulle resten bli ett arbete på en minut.
Salmon grep säkert fast med vänstra handen, måttade åt björnens vänstra öga och sänkte sin långbladiga kniv med en snabb rörelse. Någonting rött och varmt sprutade uppefter hans arm, vad det nu kunde vara. En svidande känsla stack i hans axel, och medan björnen, vimmelkantig av hugget, hoppade högt i vädret
84
