En ringdans medan mor väntar …
kniv, som fördes viggsnabbt. Salmon kröp ihop, rätade ut sig, smög, smet, rann omkring trädet. Näverskon var genomtrampad och hade åkt upp på smalbenet, där den ibland vred sig runt och gjorde röda ringar i skinnet. Den vänstra handen, glidhanden, stödhanden, var uppsvälld och full av blåsor, somliga höga och fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.
Och så hände det sig, att Salmon en gång sjönk ned på knä. Då hade han vilddjuret på knappa två fots avstånd. Innan han rätade sig igen hade han björnens ögon inpå sig och kände en het, odän luftström, då den grinande björnkäften öppnades och slog ihop med en smäll och ännu en gång öppnades. Det var så nära, att Salmon då skulle mistat känningen av sin skyddande tall. Det svartnade och blev rött för hans ögon för en enda sekund, men nästa sekund hade han baklänges glidit undan — och den därpå följande sekunden, då han trodde dödsminuten vara inne, rörde sig kniven och skar i något mjukt och — på fötter var han igen, Björn-Salmon!
Nalle släppte sig ned från sin stående ställning och rusade blint efter honom, försökte snedda runt och gjorde verkligen två hastiga rundresor icke långt från trädet; men då han försökte skära in, var farten för stor, och försöket slutade med ett för långt språng och en tvärvändning. Han röt. Ett par slimsor av inälvor hängde och slängde ur ett sår. Damm och jord och mossa och barr förtogo dem deras verkliga färg. De sågo ut som grå trasor på en brun jacka.
Solen nådde furutopparna, där valplatsen var. Nalle reste sig på sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep i raseri furan om livet, som om det varit hon som skulle läggas i bänk. Tassarna slogo ihop på baksidan. Salmon grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte kniven en, två, tre gånger mellan
86
